Förlossningen

16 februari

Vaknade med ett ryck av en konstig känsla. Klockan visade strax efter 5 på morgonen. En molande värk i magn, som mensvärk nästan. Somnade om och vaknade senare av Gustavs väckarklocka. Klev upp och förvarnade honom på att det skulle bli en kort dag på jobbet. Klev i säng och kände nästa värk när han åkt till jobbet vid 6.30. Efter det kom värkarna var 10:e minut. De ökade succesivt i styrka. Ringde mamma som trodde att det startat! Jag blev lite skraj. Hon tyckte att jag skulle ringa hem Gustav. Men tänk om det inte va på riktigt? Vill ju inte att han ska komma hem i onödan.

Ringer Gustav och bestämmer att han ska komma hem. Nu börjar det göra ganska ont. Jag övar andning. Känner att värken har en start, topp och hur den sedan försvinner. Underbara känsla!

Vi 9 kommer Gustav hem. Vi klockar värkar, men det har inte hänt så mycket. De kommer ganska oregelbundet, men med ca 10 minuter mellan. De ökar ännumer i styrka och jag börjar få det jobbigt. Gustav stöttar och peppar, håller handen och påminner mig om att slappna av. Vi är ett bra team!



Får några fruktansvärda värkar frammåt 14. Jag tappar nästan fattningen en stund och tårarna sprutar. Hur i helvete ska jag fixa detta? Smärtan är fruktansvärd när värken når sin topp. Ringer förlossningen och de tycker vi ska komma in för bedömmning. Vid halv tre får vi komma in. De kopplar på en såndär värkmätare. De kommer var 5:e minut och jag är öppen nästan 3 cm. Får åka hem, vilket vi var inställda på. Känns skönt att ha kollat upp hur långt vi var gågna.

Väl hemma igen kommer värkarna tätare. Gustav klockar och vid 17-tiden kommer de med 3 minuter mellan. Ringer förlossningen igen och vi åker in. Får några hemska värkar i bilen. Jag vill vagga och gunga med höfterna vilket är helt omöjligt i bilen. Jag biter ihop och andas. Gustav kör så försiktigt det bara går.

Väl framme undersöks jag igen. Öppen ca 5 cm. Skönt, det går frammåt! Vi snackar smärtlindring med barnmorskan och jag är öppen för förslag. Allt utom sterila kvaddlar! Får akupunktur i höger öra, tillsammans med en dexofen. Hejja! Jag och Gustav kryper ner i ett bad och myser mellan värkarna. Akupunkturen tar bort topparna av värkarna, så jag har det ganska bra faktiskt. Va det inte värre än såhär? Hehe...




Jag vill inte ligga still, så vi vandrar upp och ner i korridoren med mitt gåbord. Stannar, gungar och andas när värkarna kommer. Skoningslösa! Jag är fortfarande stolt över mig själv. Har inte brytit ihop och tappat fattningen mer än den gången hemma i vardagsrummet. Gustav hejjar på och påminner mig att försöka slappna av så gått det går. Han är verkligen bäst! Han håller sig sansad och är lugn vilket smittar av sig.

Nu har jag inte så bra koll på tiden, men jag blir undersökt strax innan skiftbytet (20 kanske?) och de tycker att det stannat av. Har inte öppnat mig något mer. De bestämmer sig för att ta hinnorna. Vattnet sipprar ut och det känns helskummt! Hinner knappt med innan värklarna från helvetet kommer. Jag vill ha mer smärtlindring och det är NU! Får lustgas. Me like! Gustav också. Håller värkarna istyr en stund, innan de måste vrida upp styrkan på max. Jag försöker få nån ordning på andningen, men det är svårt i masken.



Nu kommer värkarna så tätt att jag bara vill somna in och aldrig mer vakna. Suger lustgas nonstop, tuppar nästan av. Ge mig ryggbedövning, NU!!! Sköterskan (eller barnmorskan?) börjar göra i ordning för ryggbedövning. Sätter dropp och ringer på narkosläkaren. Det känns som en evighet innan det är dax. Nu har jag så ont att jag knappt vet vad som händer. Lustgasen är helt underbar. Hade inte klarat en sekund i dessa smärtor utan den. Jag tror att jag andas den nonstop fortfarnade. Har inte så bra minne från denna del av förlossningen. Narkosläkaren kommer in tillsammans med en såndär lärling. Han ska tydligen sticka mig i ryggen. Nu är man nån jävla försökskanin också. Inte har dom frågat mig vad jag vill. Han ber mig sätta mig upp. Alla kan tydligen sitta upp!
Ursäkta?! Jag har ju en bebis som är påväg ut, hur skulle det gå till hade du tänkt? Jag är så arg på honom att jag slänger ur mig något opassande i stil med; -Kyss mig i röven! Jag är inte alls glad. Jag tror att Gustav skrattar åt mina väl valda ord.

Jag lyckas i alla fall sätta mig på sängkanten. Sen kommer sticket. Precis när jag har en värk. Jag skriker. Högt! Tur att jag har masken för nyllet, annars vet jag inte vem jag hade gjort hörselskadad. Nybörjaren som sticker mig i ryggen blir tydligen rädd pga av min reaktion så han backar undan och låter proffset fixa. Jag minns att jag tänkte på pappa, att jag skulle hamna i rullstol jag oxå. Idioten kommer att göra mig förlamad! Jag blev lycklig då jag tittade ner på mina tår och såg att de rörde sig på beställning.

Nu börjar nog klockan närma sig nytt dygn.

17 februari

Jag står vid sidan av sängen, känner hur det trycker på. Den där "jag måste skita-känslan" infinner sig. Blir undersökt och är öppen 10 cm! Får lov att krysta om jag måste. Gustav håller mig under mina armar. Nu börjar det! Jag krystar och stånkar. Helvete va ont det gör! Lyckas ta mig upp i sängen igen. Hade inte tänkt mig ryggläge, men det kändes bäst just då. Insåg sen att jag inte skulle kunna röra mig så mycket mer. Lyckades med lite möda lägga mig på vänster sida. Värkarna kom ganska tätt, hann med tre till fyra krysningar på varje värk. Fyfan vilken konstig känsla. En bebis är påväg ut ur mig! Får panik en sekund men sen kommer nästa värk. Krysta!

Lägger mig på rygg igen. Känns som att bäckenet ska gå i tusen bitar. Är trött som ett as, vill bara sova! Börjar tappa lusten att föda barn. Gustav och barnmorskan peppar mig. Jag fick känna huvudet! Det gav mig mera kraft. Kändes som att tiden stod stilla. Väntan mellan värkarna var nog värst av allt. Tillslut kom huvudet ut! Inte krysta! Andas! Jag flåsar som en idiot men pallar bara några sekunder innan kroppen tar över och bebisen kom ut! Hör att Gustav viskar till mig; -Det blev en pojke! Klockan är 01.36

Hör hur han skriker. Skönt! Han hade bajsat i fostervattnet precis i slutet, så barnmorskan var beredd att suga rent i hans lilla mun. Strax därefter får jag upp honom på bröstet. Han är helt underbar! Stora mörka ögon som kollar runt, undrar vad som precis hänt.
Jag känner bara en enorm lättnad. Nu är det äntligen över! Vi fixade det!